Vi ignorerar att jag inte har skrivit här på månader och fortsätter bara som om ingenting har hänt.

Melodifestivalen igår alltså. Stor dramatik i efterhand. Tafsningen på Nour. Tydligen inte okej.

Lady Dahmer är en av dem som skrivit ett kritiskt inlägg. På en nivå håller jag närmast helt med henne. Den sketchen var både onödig, bakåtsträvande, osmaklig och med ett föga genomtänkt budskap och inte alls rolig. Ändå känns kritiken... inte överdriven eller obefogad kanske, men orättvis.

Ja, burskapet som signalerades ut var att det är fritt att ta på kvinnor som man vill (och att inte kvinnor bryr sig så mycket om det) liksom att män ”tar chansen” så fort de får den. Men samtidigt får man inte glömma att Nour var med på det, tydligen var det hennes idé. Det var inte fråga om någon typ av övergrepp eller oönskat närmande. Björn gick inte över någon gräns för det acceptabla. Nour måste i sitt jobb ha rätt att sätta upp de gränser för sig själv som hon behagar. Återigen har vi hamnat i en situation då folk kritiserar en kvinna för vad hon gör med sig själv och sin kropp.

Jag skulle istället vilja slå ett slag för det som var bra med årets mellanakt. Ryssland och OS fick sig en sällan skådad känga. Jag såg både regnbågs -flaggor och ”homofobisk” pulkaåkning. Sant visserligen att tävlingen har en tradition av att slå starkt för homosexuellas rättigheter. Men det gör inte manifestationen på något sätt mindre viktig. Det är knappast omöjligt att tänka sig att kritiken mot OS och Ryssland kommer att dämpas på grund av glädjeyran kring många medaljer och Sveriges ”rekord- OS”.

Ett annat plus var klädbytarinslaget i början. Jag har hört kritiska röster kring detta med. Man tycker det är ”billig” humor som snarare förlöjligar än bekräftar könsöverskridande uttryck och att det resulterar i att färre vågar leva så. Och ja, återigen kan jag förstå hur man resonerar. Men jag tänker istället tvärt om: genom att skämta om könsöverskridande uttryck så normaliserar man dem och gör att de framstår som mer normala, vanliga och självklara (vilket jag tycker är kärnan i kritiken mot tafs-inslaget: genom att skämta om det visar man att det är okej).

Så ett minus och två plus. Resultat: ett plus. Godkänt.

Jag funderar fortfarande på den där tårtkastningen. Det finns en fråga jag inte har fått svar på. Jag skulle bra gärna vilja veta om tårtan var köpt eller hemmagjord. Att köpa tårta är dyrt. Vem lägger 200 kr på en tårta som man ska kasta i ansiktet på nån? Men vem ställer sig åh andra sidan och omsorgsfullt gräddar sockerkaksbottnar, vispar grädde och breder ut hallonsylt för att sedan slänga allt ihop på en idiot? Nej, den var nog köpt än då. Eller var det en fuskversion bestående av enbart sockerkaka och grädde? Största möjliga effekt med minsta möjliga ansträngning. Så många frågor, så få svar.

Ja, Ingen kan ju ha missat att Jimmie Åkersson fått en tårta i ansiktet. Skitkul. Jag kan inte säga annat än att jag och tårt-damen verkar ha lite lika åsikter.  Och samma humor.

Jimmie Åkersson själv verkar inte lika Happy. Nu har han dessutom ställt sig i media och påstått att tårtkastning är ett hot mot demokratin. Att dylika incidenter gör att politiker inte vågar närma sig och ta personlig kontakt med människor.

Jag kan fatta att det inte är så kul att få en tårta i ansiktet så där mitt bland folk. Lite pinsamt sådär. Men ett hot mot demokratin? Nu överdriver vi väll ändå. Jag skulle säga att tårtkastningsincidenten är ett tecken på att demokratin fungerar.  Jag tänker mig följande scenario: En kvinna är mycket upprörd över SD. Hon manifesterar sin ståndpunkt genom att rösta på annat parti i riksdagsvalet, argumentera emot dem i diverse debatter med bekanta, delta i någon demonstration och kanske skriva någon debatt artikel. Men hon känner sig ändå inte helt nöjd. Hon vill göra någonting mer. Tillslut kommer hon på det. Hon ska kasta en tårta i ansiktet på honom!  

Hade damen i fråga varit mindre demokratiskt lagd hade hon och övriga tårtkastare i landet förmodligen kasat handgranater istället. Eller skickat hotbrev. Kanske hade man rakt av struntat i demonstrationerna och debatterna vid köksbordet och gått direkt på bilbomben. Näääh, Åkersson har fel. Tårtkastningen är ett tecken på en fungerande demokrati, inget annat.

Frågan är inte ställd av mig utan av Lady Dahmer. Inte till mig personligen så klart (men vem av er skulle tro det?). Utan ut till alla i bloggosvären. Jag tänkte att jag skulle ta mig lite tid att svara på den frågan (nu när tentan är över och tid finnes). Ty en sak stod klart när jag läste LD:s text: Lady Dahmer är en person med hög moral. Många av hennes läsare verkar också ha hög moral. Jag däremot. Jag verkar inte ha så hög moral.

Men innan vi närmare undersöker den plats där mitt hjärta borde ha suttit så får vi här ta och reda ut lite begreppsförvirring. Det här med att ’snacka skit’ kan lätt bli lite komplicerat eftersom man kan mena (i mitt tycke) två helt olika saker:

Dels den situation när man går till sin vän eller väninna och öser ut sig frustration över någon eller några. I sanningens namn kanske man överdriver lite grand och tar i lite mer än nödvändigt men det man säger är ändå så objektivt sant som subjektiva upplevelser kan vara.

Men man kan också mena den situationen när en person går till en annan person och berättar saker som är rent påhitt, saker som inte alls är sant. Saker som denna andra person allt som oftast berättar vidare. Vi snackar alltså ryktesspridning och lögner.

Det där sista sysslar inte en jag med. Nej, detta lilla inlägg handlar om den första definitionen, inget annat. Håll det i minnet mina vänner.   

Men åter till mitt moraliska förfall. Lady Dahmer beskriver i sitt inlägg hur hon har vissa principer som hon aldrig avviker ifrån hur förbannad hon än är.

Bild dagen från Lady Dahmers blogg

Till mitt försvar så får jag dock påpeka att jag aldrig börjar på den (låga) nivån. Det är vanligen någonting personen gör som jag irriterar mig på. Exempelvis folk som förväntar sig att alla andra ska göra allt arbete när det handlar om ett grupparbete i skolan eller tvärt om inte inser att det är ett grupparbete det är frågan om och att personen i fråga inte kan bestämma allt på egen hand (och personerna i fråga inte skärper till sig efter uppsträckning). Eller ännu oftare: folk som bara allmänt beter sig på ett sätt som jag inte gillar. När sådant inträffar ja, då händer det att jag går i väg till mina väninnor för att få ur mig frustrationen. Och ja, vist händer det att jag går in på saker som inte är alls relevant. Men ärligt? Vad är problemet med det?

Poängen med att jag går till mina väninnor är ju att få ut frustration. Poängen är ju att jag går till dem och får ut min irritation istället för att gå till personen i fråga och starta en helt onödig konflikt om något som egentligen inte spelar någon roll. Det är väll mycket bättre om jag klagar på person X:s evigt höga skor hos mina vänner än hos person X själv eftersom:

1.      Hennes kläder inte rör mig

2.      Hon ska få ha på sig vad hon vill utan att jag ändrar mitt beteende mot henne

Vist kan man sedan önska att jag inte ska reagera alls på hur folk ser ut eller på irrelevanta saker som de gör. Det vore naturligtvis bäst. Men det fungerar inte riktigt så. Jag fungerar inte så. Om det finns en person som jag inte tycker om så blir det lätt så att ingenting hen gör kan bli bra i mina ögon. Saker som inte skulle irritera mig alls hos personer som jag tycker om kan irritera mig oerhört när personer jag inte tycker om gör samma sak. (sedan kan jag rent objektivt tänka: men va fan, Det spelar väll ingen roll hur någon går i ett par klackskor. Alla har rätt att gå dåligt i skor utan att jag ska regera negativt. Men jo, det stör mig ändå).

Jaja, det var punkt ett. Punkt två och tre är sällan problem. Den problematiken har så att säga inte uppstått på senare år. Det är fördelen med att gå i en klass på runt 160-180 elever. Det är mycket lätt att undvika de personer man inte riktigt gillar, i alla fall så pass att man inte får reda på privat information eller får förtroenden av dem.

Men då hamnar vi istället i en fjärde princip som Lady D har. En princip som ungefär blir: tala bara skit om en person som du befinner dig i en verklig konflikt med, alternativt har gjort något elakt mot dig och de dina. Hoppsan. Konflikt? Måste man vara i konflikt?  Det är sällan jag är i konflikt med någon. Det är ännu mer sällan någon säger/gör något elakt mot/till mig (tack och lov). Men är inte själva meningen med skitsnack att man ska prata av sig hos så att säga tredje part för att undvika en konflikt? Man öser ut sig saker för en väninna för att inte göra samma sak hos personen som det så att säga gäller. Är det fegt? Vissa tycker det. Många verkar (eller påstå sig verka) under principen jag skulle aldrig säga något bakom någons rygg som jag inte skulle säga till den personens ansikte. Det gör inte jag. Jag skulle aldrig gå till irritationens källa och ösa ur mig min frustration. ABSOLUT INTE. Vad hjälper det person X att jag talar om för henne att hon ofta framstår som väldigt korkad? Eller för person Y att hon framstår som omogen när hon gång på gång drar upp hur mycket hon drack i går trots att det är skola idag^? Det är ju deras rätt att bete sig så.  Jag har inte rätt att tala om för folk hur de ska leva sina liv eller vilka skor de ska ha på sig. Det rör ju inte mig. Men jag har fortfarande rätt att störa mig på de sakerna (hur banala de än är). Och för att slippa bära all frustration inombords går jag då i väg till mina väninnor.

Ja, nu ska vi diskutera någonting som inte brukar diskuteras i denna blogg. Vi ska diskutera EU. Det låter jättetrist, jag vet. Men jag såg en dokumentär här om dagen (onsdags kväll) och jag blev så arg. Så arg att jag måste få det ur mig.

När man läser till jurist i Sverige så är det en sak som trycks in i skallen från dag ett. Det fortsätts sedan och upprepas närmast till leda om och om igen: den demokratiska processen. Hur blir en lag till i detta avlånga land? Jag tänker inte tråka ut några läsare men en detaljerad beskriving (uppriktigt sagt har jag aldrig orkat sätta mig in i detalj) men det är en ganska komplicerad och långdragen process som utgår från den folkvalda riksdagen och lagförslag ska undersökas och förberedas i utskott och skickas ut på ett antal remisinstanser som ska få säga sitt. Det är alltså en demokratisk process: vem som vill får komentera och ge sina synpunkter på lagförslaget och hela processen utgår alltså från en folkvald riksdag som Sveriges medborgare valt ut.

Sedan ser jag det här  och jag blir så arg.

Vist ska man vara lite källkritisk och vist dokumentären tar inte upp något positivt med lobbying överhuvudtaget (det kanske ändå är lite mer komplicerat?) men bilden dokumentären tecknar (det rör sig alltså om ett ’dokument utifrån’- avsnitt) stämmer ändå ganska bra med bilden jag av min föreläsare när vi läste EU-rätt. Även om jag då var så fokuserad på tentan att jag liksom missade hela den biten.

Dokumentären handlar alltså om lobbying i EU. Om stora multinationella företags (ofta framgångsrika) arbete med att påverka och rent av styra de som sker inom EU. Dessa företag lägger stora pengar på att styra Europa i den riktning som gynnar dem. Jaha, tänker du då, vad är problemet med det? Problemen svarar jag är två:

 Stora rika företag har sällan samma intressen som vanliga medborgare. Multinationella företag jagar vinst och ökad vinst. Samhälleliga effekter är inte direkt intressanta (om inte dessa effekter i sin tur skadar vinsten) och vad som händer med vanliga människor ja, det är skitsamma. Ett exempel taget från dokumentären är oljebolag (mm) som försöker sprida tvivel kring den klimatförändringen och växthuseffekten. Det förstår vi ju allihop att stora feta oljebolag är mer trovärdiga i den frågan än de 99,9% av forskarkåren som envist hävdar att klimatförändringarna är människans fel.

Det andra problemet hänger med det första. Jag tror inte nån vill att de som härskar i EU ska vara multinationella företag som skiter i oss andra. De flesta av oss vill ha en demokratisk ordning. Inte en ordning där de med mest pengar styr kajutan.

Nu kanske du tänker: ok att stora företag har så stor makt är kanske inte trevligt. Men det är ju ändå så att alla kan åka till EU och lobba för i princip vad som helst? Är inte det demokratiskt? Jovist svarar jag då. Men bara i teorin. Ty vad har multinationella företag som många andra inte har? Jo, mängder med pengar. Att lobba är dyrt, helst ska man ha en hel stab som dagarna i enda jobbar för din sak. Det har multinationella företag. Men knappast miljöorganisationer.

Men vad fan har det här med oss att göra? En relevant tanke. EU är ju så långt borta och även om det där går lite halvskumt till så är ju Sverige en demokrati i alla fall.  Tyvärr är inte det där helt sant (jo, det sista är det även om det säkert förekommer en del lobbying här också) som nämnt ovan har jag läst lite EU-rätt. Jag har alltså bara läst lite lite EU-rätt (more is to come) men stod med en gång klart att EU påverkar Sverige väldigt mycket. Det var många rättsområden inbakat där. Marknadsrätt, arbetsrätt, invandring… och det verkar bli mer och mer. Och det gör väll ingenting, inte så länge det är Europas stater som styr Europa men chokladtillverkare, hemelektronikföretag och läsktillverkare ska fan hålla sig därifrån.

Då fick jag ur mig det. Skönt.

Se dokumentären nu!

Den här miss skinny- grejen. Jag förstår precis vad de vill uppnå. Provocera och uppmärksamma på ätstörningar och sjuka skönhetsideal. Jag fattar. Men tror jag det fungerar? Nej.

Låt mig illustrera varför.

Jag läser 'annonsen' för första gången. Reaktion: det där kan inte vara sant.

Jag läser att 'annonsen' är en PR-kupp. Reaktion: det var det inte heller.

Slut.

Fortfarande tjuvlyssnande på bussen. Denna gång någonstans i Danmark.

Konversation II, guide och busschaufför.

Dessa båda herrar hade uppenbarligen inte träffats förut. I alla fall inte jobbat ihop tidigare och de försökte nu lära känna varandra på kortast möjliga tid. Detta genom att diskutera gemensamma arbetskollegor. De inledde med att diskutera en grekisk chaufför. Han var tydligen både kompetent och pålitlig men hade ett rysligt temperament vilket inte var så uppskattat. Därefter diskuterades en chaufför från forna Jugoslavien som numera inte bara bor i Sverige utan också är en betydelsefull medlem i Jehovas Vittnen. Sedan kom herrarna in på en av de unga kvinnliga guiderna. För herrarnas skull är de värt att notera att de inledde med att ganska översvallande beskriva hur kompetent och skicklig hon är som guide. Detta trots att hon både var ung, hyffsat ny och led av någon mystiskt sjukdom som jag inte riktigt uppfattade. Innan de alltså i detalj började beskriva hur hon såg ut. Enligt herrarna hade hon både ett vackert välsminkat ansikte och en snygg kropp. Hon beskrevs som mycket välklädd och storbystad. Chauffören var dock lite kluvet inställd till en gång då hon tydligen burit en ganska urringad blus. En olämpligt urringad blus om man skulle vara noga. Åh ena sidan hade chauffören inte vetat riktigt vetat om det var lämpligt att studera detta faktum närmare (han ville ju inte vara en mansgris) men å andra sidan: varför visar man upp ett sådant ”dekolletage” om man inte vill att folk ska titta? Han hade inte heller kunnat låta bli då hon vid något tillfälle böjt sig framåt. Guiden håll med. Vad kan man göra? Herrarna avslutade konversationen med att åter bedyra hur kompetent hon var.

Snett bakom chauffören och reseledaren satt jag. Konfunderad. Jag viste inte riktigt vad jag skulle tycka om konversationen. Åh ena sidan hade de talat mycket väl om hennes yrkesskicklighet (även om det ärligt talat betonade detta extra mycket för att visa varandra att det minsann inte är mansgrisar och inte ser kvinnor som objekt utan kompetenta arbetskamrater) men samtidigt kändes den livliga diskussionen om hennes utseende inte riktigt smaklig. Hallå objektifierande om något. Ändå kunde jag inte riktig bestämma mig för om konversationen varit ”mansgrisig” och ”kvinnoförnedrande” eller inte. Att två heterosexuella män attraheras av och diskuterar vackra kvinnor är inget konstig i sig. Inte det omvända heller. Jag och mina väninnor diskuterar faktiskt killar och hur de ser ut ganska ofta. Nej, frågan var inte om diskussion av kvinnors utseende generellt och på lagom är kvinnoförnedrande och förminskande, det är det inte. Frågan var snarare om just den här konversationen gick för långt. Hur sjutton ska man avgöra det?

Jag försökte utgå från mitt eget beteende. Hur diskuterar jag killar och hur de ser ut? Och liksom bara anta att det är en objektiv och sann måttstock på hur långt man får gå när man behandlar folks yta. Det behövdes inte alls tänkas särskilt mycket. Jag och mina vänner diskuterar inte killar på detta sätt. Vi konstaterar att den ena killen är snygg eller lite snygg, skrattar åt våra olika preferenser, och beskriver lite vagt vad det är vi attraheras av. Slut. Okej, vist, det här är hur jag och mina vänner diskuterar. Kanske inte riktigt den objektiva måttstock vi söker. Vi fyra är väl knappast representera för hela kvinnligheten eller för vad som är ett korrekt beteende. Men vist är det ganska talande ändå? Att vi fyra, tre av oss singeltjejer, alla runt 20 år inte diskuterar män på samma objektifierande nivå som dessa båda herrar? Vi borde ju vara mansgalna om något. Vad säger det om oss? Om samhället? Äh, va fan. Bara att kvinnors kroppar objektifieras betydligt mer än mäns. Att kvinnans kropp (ja, personligheten och allt det övriga också) är till för att behaga. Samtidigt får kvinnan inte gå för långt utan ska hålla sig på mattan. Inga för djupa urringningar, ajabaja. Inget nytt under solen.

I’m back. Har varit det i en vecka faktiskt. Men det har varit lite annat. Skolstart bland annat. Men nu så. Förbered er på en virtuell bildbomb från Paris. Men den kommer inte riktigt än. Först ska vi ta upp lite incidenter och iakttagelser som inträffade på vägen ner. Eller ok två konversationer jag tjuvlyssnade på. Inte den ädlaste av sysselsättningar kanske. Men ack så roligt.

Konversation I. Samtal mellan två damer/medresenärer. Två damer som passarat pensionsåldern med god marginal.

Vi var samtliga resenärer samlade i bussen men bussen var fortfarande kvar på terminalen. Alltså var vi nog inte alla samlade får då hade vi nog åkt i väg. Men det spelar ingen roll. Bussen var alltså kvar på terminalen tillsammans med de andra bussarna. De båda damerna satt och studerade bussen som stod bredvid vår. I början var de mest intresserade av att luska ut vart den bussen skulle åka, vilket inte var så lätt eftersom skyltern som angav destinationen var vänd bort ifrån oss. Men så fångade två personer som stod utanför bussen deras uppmärksamhet istället. Den ena, en man, var uppenbarligen den bussens guide. Han stod och bockade av resenärerna på en lista. Den andra, en kvinna, hade de mycket svårare att placera. Hon bar resebolagets uniform och färger och var alltså en anställd av nåt slag. Men vem var hon? Damerna funderade. Kunde bussen ha två guider? Nääh. Vad skulle poängen vara med det? Nästa förslag. Var kvinnan under upplärning för att bli guide? Nääh, hon var ganska gammal, så knappast troligt. Diskussionen fortsatte. En av damerna var tyst en stund. Sedan frågade hon sig försiktigt och revolutionärt på en och samma gång: kunde kvinnan vara bussens chaufför? Hennes väninna slog omedelbart ifrån sig. Det var inte rimligt. En kvinna. Nääh, så kunde det inte vara. Tankemödan pågick en stund till. När så kvinnan gick in i bussen och satte sig vid ratten viste inte damerna riktigt hur de skulle reagera. Som jag uppfattade saken tog de dock det hela med ganska stor ro (jaja kvinnor kan väll också köra buss). Fast de var fortfarande lite kritiska. Det kändes inte rätt och riktigt.

När det gäller sådana här samtal vet jag aldrig riktigt hur jag ska reagera. Ska man reagera över huvudtaget? Eller ska man bara svära åt skiten inombords och låsas som att det regnar? Särskilt när man pratar med äldre människor. Jag vill gärna tro att jag skulle bita av konversationen ganska kvickt om jag pratade med någon hyfsat jämnårig (Men hallå?! Klart som fan att även kvinnor kan köra buss, idiot). Men någon mycket mycket äldre än jag? En gammal tant? Vist blir man irriterad även på gamla fördomsfulla inskränkta tanter, men så tänker man: men hon är ju gammal. Hon har växt upp i en annan tid. Hon menar inget illa. Det är ju nästan gulligt när gamla tanter säger något som är politiskt inkorrekt och helt vansinnigt. Men ibland tror jag fan att vi låter den äldre generationen komma undan allt för enkelt allt för ofta. Eller?

I detta fall var det i alla fall inte aktuellt för mig att agera. Jag satt ju och tjuvlyssnade. Ville inte avslöja mig liksom.

Nämnde jag föresten att damerna pratade en mycket grov skånska? Inget emot skånska men den får allt som är vulgärt redan från början att låta ännu mer vulgärt.

Jag låg i sängen och  slötittade TV här om dagen när Socialdemokraternas partiledare Peter Löfgren plötsligt dök upp i rutan och deklarerade att Socialdemokraterna spenderat 30 miljoner av sin skuggbudget på att reformera högskolesystemet. Intressant tänkte jag. Ännu mer intressant blev det när han förklarade vad formen gick ut på.  Att utöka skolåret med en termin och alltså gå över till ett system på tre terminer istället för två. Det tredje terminen skulle då infalla på sommaren, då vi studenter som det fungerar nu har sommarledigt. Rent spontant kände jag att det var en dålig idé. När jag funderat en stund på saken tyckte jag fortfarande att det var en dålig idé.

 

 

Jag kan naturligtvis se fördelarna med ett system på tre terminer istället för två. Det stora syftet med denna förändring ska vara att utbildningen ska ta färre år i anspråk. Utbildningarna kommer i kurser och dagar vara lika långa som i dag men genom att även studera på sommaren kommer studierna klaras av snabbare och studenterna kommer kunna lämna skolan snabbare och börja jobba tidigare. And that makes sense. Syftet med universitets- och högskoleutbildningar är att förse samhället med kvalificerad arbetskraft och medborgare som kan vara till nytta för samhället på olika sätt. Syftet är inte att ungdomar (och äldre för all del) ska ha roligt i några år. Inte heller är det tänkt att ungdomar ska ”glida omkring” på fristående kurser i all oändlighet medan de funderar på vad de vill göra med sina liv.

Att lösa studenters försörjningsproblem på sommaren ska vara ett andra mål med denna reform. Genom att studera på sommaren blir man berättigad till bidrag och lån från CSN även under sommarmånaderna. Pressen och stressen över att hitta ett sommarjobb och få pengar att klara sommaren försvinner alltså. Jag är säker på att många studenter skulle uppskatta det. Ett plus i kanten för att studieskulden opåverkad då man fortfarande lånar för lika många terminer som idag. Jag vet dock inte om det är helt sant att reformerna föreslogs för att råda bot på problemen med studentens sommar ekonomi. Det är nog snarare en positiv bieffekt som lyfts fram för att försöka övertyga tveksamma studenter som mest känner att deras långa fria sommarledighet försvinner.

För det är naturligtvis den första spontana reaktionen, i alla fall för den stora majoriteten av studenter vågar jag påstå: TA INTE VÅRT SOMMARLOV! Men min tvekan går faktiskt lite djupare än så. Låt oss återgår till det faktum att sommarjobbandet skulle bli överflödigt och omöjligt om socialdemokraterna lyckas få igenom sin reform. Problemet är ju att sommarjobben är av stor vikt för oss studenter, både på kort och lång sikt. På kort sikt innebär sommarjobbandet att vi sparar ihop ett litet kapital som underlättar mycket för oss under resten av sommaråret. Det är många kursböcker som behöver köpas och det finns många andra hål att täcka som CSN inte täcker. Varifrån skulle vi få dessa extrapengar om möjligheten att sommarjobba försvinner? Det nya systemet innebär ju som konstaterat ovan inte mer pengar från CSN, bara samma inkomster som tidigare under en kortare tid. Det gör varken till eller ifrån när det gäller att täcka månatliga förlusten.

På längre sikt är sommarjobben (och för all del även eventuella extrajobb) viktiga för att en student ska kunna samla ihop en lämplig mängd arbetserfarenhet. Det är välkänt att arbetserfarenhet ofta är nyckeln till jobb. Ett tomt CV är ingen merit. Om studenterna tas ifrån möjligheterna att sommarjobba och få arbetserfarenhet är jag rädd att det blir svårare för oss att få ett jobb sedan när utbildningen väl är klar. Det spelar ingen större roll om de jobb vi haft under somrarna har väldigt lite eller ingen koppling alls till de jobb vi vill ha efter utbildningen. En arbetsgivare vill se att eventuella anställda har förmågan att sköta ett arbete och vilja att jobba. Jag är rädd att en reform av detta slag snarare skjuta studenter i fötterna snarare än att hjälpa oss. Ett närliggande problem är att det finns en hel del specialtjänster under somrarna som bara är till för att ge studenter arbetserfarenheter och fördjupade kunskaper inom aktuellt utbildningsområde (samt ge aktuellt företag möjlighet att sålla fram lämpliga kandidater till framtida anställningar och skapa en allmän good-will för företaget). Dessa möjligheter skulle försvinna med detta nya treterminers-system. Ett stort minus.

Ett tredjeproblem är de välkända om- och resttentorna. Att en student kuggas på en tenta någon gång är inget ovanligt. Att studera är långt ifrån lätt alla gånger. Det handlar inte bara om att lära sig nya fakta och system, det handlar även om att lära sig tillämpa olika metoder, analysera och tänka kritiskt. Det kan vara ett stort projekt att bara försöka förstå hur examinatorn vill att man ska svara och formulera sig på den satans tentan. Tur då att man har tid att plugga på sommaren och göra om tentan på något av resttentatillfällena i augusti. Fördelen är dessutom dubbel: gott om tid och ingen ny kurs att fatta parallellt. Det är ju det som är det kluriga med att göra omtentor under terminensgång. Först ska man klara av den vanliga studiebördan och ta sig an den nya kursen och samtidigt lista ut vad det var man gjorde fel på den förra. Nu har jag aldrig behövt ta i tur någon omtenta själv men vänner har berättat att det där med att fokusera på två kurser samtidigt istället lätt blir ingen direkt fokus på någon av kurserna och en reell risk för kuggning även på den nya kursen. De har också varit noga med att understryka att stressen kan bli mycket stor. Bättre då att bestämma att man tar den omtentan på sommaren istället för att  undvika att starta en spiral av kuggade tentor. TA INTE BORT DEN MÖJLIGHETEN! Att ta bort ”sommarlovet” skulle vara att ta bort studentens säkerhetssystem och plan B. Det är lätt att föreställa sig vilken stress det skulle orsaka. Sefan Löfven verkar dock inte förstå problemet alls. Hans enda kommentar är: andra länder får ett system på tre terminer att fungera.

Lyckligtvis verkar studentkårernas vice-ordförande se problemen, vissa av dem i alla fall. Han framhåller också att sommaren är viktig rekreation för oss studenter. Det håller jag med om men samtidig inser jag vi studenter inte rimligen kan kräva  mycket mer ledighet än alla andra. Vist är studierna krävande och vist behöver vi vår ledighet men det är det är krävande att jobba också. Därför tycker jag inte att ”studenter behöver lång sommarledighet” är ett vettigt argument emot denna reform (därmed inte sagt att jag inte fullkomligt älskar den lediga sommaren, I sure do, mycket). Så länge även vi får våra fem veckor CSN- betald semester får vi vara nöjda.

Det vore nåt. CSN-betald semester. Någonting säger mig att det inte kommer hända. Men jag utgår från att denna tredje termin ändå kommer lämna lite rum för ledighet.  Hoppas jag. Men läget är minst sagt oklart. Inte mins på grund av det INTE ENS ÄR EN RIKTIG REFORM. Bara ett inslag i socialdemokrateras skuggbudget. Vad är egentligen poängen med en skuggbudet?  Ok, att visa väljarna skillnaderna mellan regeringen och oppositionens politik och visa vad man skulle gjort om man hade makten. Men ändå, vist känns det lite löjligt? ”Nu ska vi låsas att vi har makten och gör en låtsasbudget”, håller de låtsasstadsmiddag och går på låtsasnobelfester också liksom. Jaja åter till ämnet.

Hur detta tretermins-system skulle fungera är alltså minst sagt oklart. Tydligen är tanken att den tredje terminen ska vara frivilligt till att börja med (vilket jag få medge skulle lösa många av problemen ovan eftersom man då kan välja och variera lite) men alltså bara till att börja med (och där är nackdelarna är tillbaka igen) och bara vara möjligt på ”de vanligaste utbildningsprogrammen”.  Okej. Spontan fråga. Vilka är de vanligaste programmen? Och vem bestämmer det och hur?  Lägget är minst sagt oklart. Men jag tycker inte det är en dålig idé. Japp, dålig idé.