I’m back. Har varit det i en vecka faktiskt. Men det har varit lite annat. Skolstart bland annat. Men nu så. Förbered er på en virtuell bildbomb från Paris. Men den kommer inte riktigt än. Först ska vi ta upp lite incidenter och iakttagelser som inträffade på vägen ner. Eller ok två konversationer jag tjuvlyssnade på. Inte den ädlaste av sysselsättningar kanske. Men ack så roligt.

Konversation I. Samtal mellan två damer/medresenärer. Två damer som passarat pensionsåldern med god marginal.

Vi var samtliga resenärer samlade i bussen men bussen var fortfarande kvar på terminalen. Alltså var vi nog inte alla samlade får då hade vi nog åkt i väg. Men det spelar ingen roll. Bussen var alltså kvar på terminalen tillsammans med de andra bussarna. De båda damerna satt och studerade bussen som stod bredvid vår. I början var de mest intresserade av att luska ut vart den bussen skulle åka, vilket inte var så lätt eftersom skyltern som angav destinationen var vänd bort ifrån oss. Men så fångade två personer som stod utanför bussen deras uppmärksamhet istället. Den ena, en man, var uppenbarligen den bussens guide. Han stod och bockade av resenärerna på en lista. Den andra, en kvinna, hade de mycket svårare att placera. Hon bar resebolagets uniform och färger och var alltså en anställd av nåt slag. Men vem var hon? Damerna funderade. Kunde bussen ha två guider? Nääh. Vad skulle poängen vara med det? Nästa förslag. Var kvinnan under upplärning för att bli guide? Nääh, hon var ganska gammal, så knappast troligt. Diskussionen fortsatte. En av damerna var tyst en stund. Sedan frågade hon sig försiktigt och revolutionärt på en och samma gång: kunde kvinnan vara bussens chaufför? Hennes väninna slog omedelbart ifrån sig. Det var inte rimligt. En kvinna. Nääh, så kunde det inte vara. Tankemödan pågick en stund till. När så kvinnan gick in i bussen och satte sig vid ratten viste inte damerna riktigt hur de skulle reagera. Som jag uppfattade saken tog de dock det hela med ganska stor ro (jaja kvinnor kan väll också köra buss). Fast de var fortfarande lite kritiska. Det kändes inte rätt och riktigt.

När det gäller sådana här samtal vet jag aldrig riktigt hur jag ska reagera. Ska man reagera över huvudtaget? Eller ska man bara svära åt skiten inombords och låsas som att det regnar? Särskilt när man pratar med äldre människor. Jag vill gärna tro att jag skulle bita av konversationen ganska kvickt om jag pratade med någon hyfsat jämnårig (Men hallå?! Klart som fan att även kvinnor kan köra buss, idiot). Men någon mycket mycket äldre än jag? En gammal tant? Vist blir man irriterad även på gamla fördomsfulla inskränkta tanter, men så tänker man: men hon är ju gammal. Hon har växt upp i en annan tid. Hon menar inget illa. Det är ju nästan gulligt när gamla tanter säger något som är politiskt inkorrekt och helt vansinnigt. Men ibland tror jag fan att vi låter den äldre generationen komma undan allt för enkelt allt för ofta. Eller?

I detta fall var det i alla fall inte aktuellt för mig att agera. Jag satt ju och tjuvlyssnade. Ville inte avslöja mig liksom.

Nämnde jag föresten att damerna pratade en mycket grov skånska? Inget emot skånska men den får allt som är vulgärt redan från början att låta ännu mer vulgärt.