Fortfarande tjuvlyssnande på bussen. Denna gång någonstans i Danmark.

Konversation II, guide och busschaufför.

Dessa båda herrar hade uppenbarligen inte träffats förut. I alla fall inte jobbat ihop tidigare och de försökte nu lära känna varandra på kortast möjliga tid. Detta genom att diskutera gemensamma arbetskollegor. De inledde med att diskutera en grekisk chaufför. Han var tydligen både kompetent och pålitlig men hade ett rysligt temperament vilket inte var så uppskattat. Därefter diskuterades en chaufför från forna Jugoslavien som numera inte bara bor i Sverige utan också är en betydelsefull medlem i Jehovas Vittnen. Sedan kom herrarna in på en av de unga kvinnliga guiderna. För herrarnas skull är de värt att notera att de inledde med att ganska översvallande beskriva hur kompetent och skicklig hon är som guide. Detta trots att hon både var ung, hyffsat ny och led av någon mystiskt sjukdom som jag inte riktigt uppfattade. Innan de alltså i detalj började beskriva hur hon såg ut. Enligt herrarna hade hon både ett vackert välsminkat ansikte och en snygg kropp. Hon beskrevs som mycket välklädd och storbystad. Chauffören var dock lite kluvet inställd till en gång då hon tydligen burit en ganska urringad blus. En olämpligt urringad blus om man skulle vara noga. Åh ena sidan hade chauffören inte vetat riktigt vetat om det var lämpligt att studera detta faktum närmare (han ville ju inte vara en mansgris) men å andra sidan: varför visar man upp ett sådant ”dekolletage” om man inte vill att folk ska titta? Han hade inte heller kunnat låta bli då hon vid något tillfälle böjt sig framåt. Guiden håll med. Vad kan man göra? Herrarna avslutade konversationen med att åter bedyra hur kompetent hon var.

Snett bakom chauffören och reseledaren satt jag. Konfunderad. Jag viste inte riktigt vad jag skulle tycka om konversationen. Åh ena sidan hade de talat mycket väl om hennes yrkesskicklighet (även om det ärligt talat betonade detta extra mycket för att visa varandra att det minsann inte är mansgrisar och inte ser kvinnor som objekt utan kompetenta arbetskamrater) men samtidigt kändes den livliga diskussionen om hennes utseende inte riktigt smaklig. Hallå objektifierande om något. Ändå kunde jag inte riktig bestämma mig för om konversationen varit ”mansgrisig” och ”kvinnoförnedrande” eller inte. Att två heterosexuella män attraheras av och diskuterar vackra kvinnor är inget konstig i sig. Inte det omvända heller. Jag och mina väninnor diskuterar faktiskt killar och hur de ser ut ganska ofta. Nej, frågan var inte om diskussion av kvinnors utseende generellt och på lagom är kvinnoförnedrande och förminskande, det är det inte. Frågan var snarare om just den här konversationen gick för långt. Hur sjutton ska man avgöra det?

Jag försökte utgå från mitt eget beteende. Hur diskuterar jag killar och hur de ser ut? Och liksom bara anta att det är en objektiv och sann måttstock på hur långt man får gå när man behandlar folks yta. Det behövdes inte alls tänkas särskilt mycket. Jag och mina vänner diskuterar inte killar på detta sätt. Vi konstaterar att den ena killen är snygg eller lite snygg, skrattar åt våra olika preferenser, och beskriver lite vagt vad det är vi attraheras av. Slut. Okej, vist, det här är hur jag och mina vänner diskuterar. Kanske inte riktigt den objektiva måttstock vi söker. Vi fyra är väl knappast representera för hela kvinnligheten eller för vad som är ett korrekt beteende. Men vist är det ganska talande ändå? Att vi fyra, tre av oss singeltjejer, alla runt 20 år inte diskuterar män på samma objektifierande nivå som dessa båda herrar? Vi borde ju vara mansgalna om något. Vad säger det om oss? Om samhället? Äh, va fan. Bara att kvinnors kroppar objektifieras betydligt mer än mäns. Att kvinnans kropp (ja, personligheten och allt det övriga också) är till för att behaga. Samtidigt får kvinnan inte gå för långt utan ska hålla sig på mattan. Inga för djupa urringningar, ajabaja. Inget nytt under solen.