Vi ignorerar att jag inte har skrivit här på månader och fortsätter bara som om ingenting har hänt.

Melodifestivalen igår alltså. Stor dramatik i efterhand. Tafsningen på Nour. Tydligen inte okej.

Lady Dahmer är en av dem som skrivit ett kritiskt inlägg. På en nivå håller jag närmast helt med henne. Den sketchen var både onödig, bakåtsträvande, osmaklig och med ett föga genomtänkt budskap och inte alls rolig. Ändå känns kritiken... inte överdriven eller obefogad kanske, men orättvis.

Ja, burskapet som signalerades ut var att det är fritt att ta på kvinnor som man vill (och att inte kvinnor bryr sig så mycket om det) liksom att män ”tar chansen” så fort de får den. Men samtidigt får man inte glömma att Nour var med på det, tydligen var det hennes idé. Det var inte fråga om någon typ av övergrepp eller oönskat närmande. Björn gick inte över någon gräns för det acceptabla. Nour måste i sitt jobb ha rätt att sätta upp de gränser för sig själv som hon behagar. Återigen har vi hamnat i en situation då folk kritiserar en kvinna för vad hon gör med sig själv och sin kropp.

Jag skulle istället vilja slå ett slag för det som var bra med årets mellanakt. Ryssland och OS fick sig en sällan skådad känga. Jag såg både regnbågs -flaggor och ”homofobisk” pulkaåkning. Sant visserligen att tävlingen har en tradition av att slå starkt för homosexuellas rättigheter. Men det gör inte manifestationen på något sätt mindre viktig. Det är knappast omöjligt att tänka sig att kritiken mot OS och Ryssland kommer att dämpas på grund av glädjeyran kring många medaljer och Sveriges ”rekord- OS”.

Ett annat plus var klädbytarinslaget i början. Jag har hört kritiska röster kring detta med. Man tycker det är ”billig” humor som snarare förlöjligar än bekräftar könsöverskridande uttryck och att det resulterar i att färre vågar leva så. Och ja, återigen kan jag förstå hur man resonerar. Men jag tänker istället tvärt om: genom att skämta om könsöverskridande uttryck så normaliserar man dem och gör att de framstår som mer normala, vanliga och självklara (vilket jag tycker är kärnan i kritiken mot tafs-inslaget: genom att skämta om det visar man att det är okej).

Så ett minus och två plus. Resultat: ett plus. Godkänt.

Tentor alltså. Först pluggar man tills man dör och sedan känner man sig som död i en vecka efteråt. Nästan i alla fall. Fast om jag vore död så skulle jag ju inte vara så trött.

Jag kommer ihåg första tentan jag gjorde (sådan ångest, sådan ångest). Det kändes som att den gick skit (men det gjorde den inte) och jag hade svårt att fokusera på något alls i en vecka efteråt. Så trött var jag. Jag gjorde ett tappert försök att promenera en sväng i skogen men gav upp och gick hem när jag märkte att jag inte ens kunde fokusera blicken.

Nu ett år senare är jag fylld av visdom, erfarenhet och förbättrad studieteknik (hoppas kan man ju alltid) och inte alls lika trött. Men istället för att sitta och fundera på livets mysterier i bussen på vägen hem från skolan som jag brukar göra stensover jag istället. En timma i sträck, EN TIMMA, varje dag. Detta av personen som hatar att sova på dagen.

Förhoppningsvis är jag mitt vanliga jag inom en vecka.

Jag funderar fortfarande på den där tårtkastningen. Det finns en fråga jag inte har fått svar på. Jag skulle bra gärna vilja veta om tårtan var köpt eller hemmagjord. Att köpa tårta är dyrt. Vem lägger 200 kr på en tårta som man ska kasta i ansiktet på nån? Men vem ställer sig åh andra sidan och omsorgsfullt gräddar sockerkaksbottnar, vispar grädde och breder ut hallonsylt för att sedan slänga allt ihop på en idiot? Nej, den var nog köpt än då. Eller var det en fuskversion bestående av enbart sockerkaka och grädde? Största möjliga effekt med minsta möjliga ansträngning. Så många frågor, så få svar.

Ja, Ingen kan ju ha missat att Jimmie Åkersson fått en tårta i ansiktet. Skitkul. Jag kan inte säga annat än att jag och tårt-damen verkar ha lite lika åsikter.  Och samma humor.

Jimmie Åkersson själv verkar inte lika Happy. Nu har han dessutom ställt sig i media och påstått att tårtkastning är ett hot mot demokratin. Att dylika incidenter gör att politiker inte vågar närma sig och ta personlig kontakt med människor.

Jag kan fatta att det inte är så kul att få en tårta i ansiktet så där mitt bland folk. Lite pinsamt sådär. Men ett hot mot demokratin? Nu överdriver vi väll ändå. Jag skulle säga att tårtkastningsincidenten är ett tecken på att demokratin fungerar.  Jag tänker mig följande scenario: En kvinna är mycket upprörd över SD. Hon manifesterar sin ståndpunkt genom att rösta på annat parti i riksdagsvalet, argumentera emot dem i diverse debatter med bekanta, delta i någon demonstration och kanske skriva någon debatt artikel. Men hon känner sig ändå inte helt nöjd. Hon vill göra någonting mer. Tillslut kommer hon på det. Hon ska kasta en tårta i ansiktet på honom!  

Hade damen i fråga varit mindre demokratiskt lagd hade hon och övriga tårtkastare i landet förmodligen kasat handgranater istället. Eller skickat hotbrev. Kanske hade man rakt av struntat i demonstrationerna och debatterna vid köksbordet och gått direkt på bilbomben. Näääh, Åkersson har fel. Tårtkastningen är ett tecken på en fungerande demokrati, inget annat.

Frågan är inte ställd av mig utan av Lady Dahmer. Inte till mig personligen så klart (men vem av er skulle tro det?). Utan ut till alla i bloggosvären. Jag tänkte att jag skulle ta mig lite tid att svara på den frågan (nu när tentan är över och tid finnes). Ty en sak stod klart när jag läste LD:s text: Lady Dahmer är en person med hög moral. Många av hennes läsare verkar också ha hög moral. Jag däremot. Jag verkar inte ha så hög moral.

Men innan vi närmare undersöker den plats där mitt hjärta borde ha suttit så får vi här ta och reda ut lite begreppsförvirring. Det här med att ’snacka skit’ kan lätt bli lite komplicerat eftersom man kan mena (i mitt tycke) två helt olika saker:

Dels den situation när man går till sin vän eller väninna och öser ut sig frustration över någon eller några. I sanningens namn kanske man överdriver lite grand och tar i lite mer än nödvändigt men det man säger är ändå så objektivt sant som subjektiva upplevelser kan vara.

Men man kan också mena den situationen när en person går till en annan person och berättar saker som är rent påhitt, saker som inte alls är sant. Saker som denna andra person allt som oftast berättar vidare. Vi snackar alltså ryktesspridning och lögner.

Det där sista sysslar inte en jag med. Nej, detta lilla inlägg handlar om den första definitionen, inget annat. Håll det i minnet mina vänner.   

Men åter till mitt moraliska förfall. Lady Dahmer beskriver i sitt inlägg hur hon har vissa principer som hon aldrig avviker ifrån hur förbannad hon än är.

Bild dagen från Lady Dahmers blogg

Till mitt försvar så får jag dock påpeka att jag aldrig börjar på den (låga) nivån. Det är vanligen någonting personen gör som jag irriterar mig på. Exempelvis folk som förväntar sig att alla andra ska göra allt arbete när det handlar om ett grupparbete i skolan eller tvärt om inte inser att det är ett grupparbete det är frågan om och att personen i fråga inte kan bestämma allt på egen hand (och personerna i fråga inte skärper till sig efter uppsträckning). Eller ännu oftare: folk som bara allmänt beter sig på ett sätt som jag inte gillar. När sådant inträffar ja, då händer det att jag går i väg till mina väninnor för att få ur mig frustrationen. Och ja, vist händer det att jag går in på saker som inte är alls relevant. Men ärligt? Vad är problemet med det?

Poängen med att jag går till mina väninnor är ju att få ut frustration. Poängen är ju att jag går till dem och får ut min irritation istället för att gå till personen i fråga och starta en helt onödig konflikt om något som egentligen inte spelar någon roll. Det är väll mycket bättre om jag klagar på person X:s evigt höga skor hos mina vänner än hos person X själv eftersom:

1.      Hennes kläder inte rör mig

2.      Hon ska få ha på sig vad hon vill utan att jag ändrar mitt beteende mot henne

Vist kan man sedan önska att jag inte ska reagera alls på hur folk ser ut eller på irrelevanta saker som de gör. Det vore naturligtvis bäst. Men det fungerar inte riktigt så. Jag fungerar inte så. Om det finns en person som jag inte tycker om så blir det lätt så att ingenting hen gör kan bli bra i mina ögon. Saker som inte skulle irritera mig alls hos personer som jag tycker om kan irritera mig oerhört när personer jag inte tycker om gör samma sak. (sedan kan jag rent objektivt tänka: men va fan, Det spelar väll ingen roll hur någon går i ett par klackskor. Alla har rätt att gå dåligt i skor utan att jag ska regera negativt. Men jo, det stör mig ändå).

Jaja, det var punkt ett. Punkt två och tre är sällan problem. Den problematiken har så att säga inte uppstått på senare år. Det är fördelen med att gå i en klass på runt 160-180 elever. Det är mycket lätt att undvika de personer man inte riktigt gillar, i alla fall så pass att man inte får reda på privat information eller får förtroenden av dem.

Men då hamnar vi istället i en fjärde princip som Lady D har. En princip som ungefär blir: tala bara skit om en person som du befinner dig i en verklig konflikt med, alternativt har gjort något elakt mot dig och de dina. Hoppsan. Konflikt? Måste man vara i konflikt?  Det är sällan jag är i konflikt med någon. Det är ännu mer sällan någon säger/gör något elakt mot/till mig (tack och lov). Men är inte själva meningen med skitsnack att man ska prata av sig hos så att säga tredje part för att undvika en konflikt? Man öser ut sig saker för en väninna för att inte göra samma sak hos personen som det så att säga gäller. Är det fegt? Vissa tycker det. Många verkar (eller påstå sig verka) under principen jag skulle aldrig säga något bakom någons rygg som jag inte skulle säga till den personens ansikte. Det gör inte jag. Jag skulle aldrig gå till irritationens källa och ösa ur mig min frustration. ABSOLUT INTE. Vad hjälper det person X att jag talar om för henne att hon ofta framstår som väldigt korkad? Eller för person Y att hon framstår som omogen när hon gång på gång drar upp hur mycket hon drack i går trots att det är skola idag^? Det är ju deras rätt att bete sig så.  Jag har inte rätt att tala om för folk hur de ska leva sina liv eller vilka skor de ska ha på sig. Det rör ju inte mig. Men jag har fortfarande rätt att störa mig på de sakerna (hur banala de än är). Och för att slippa bära all frustration inombords går jag då i väg till mina väninnor.

Ja, nu ska vi diskutera någonting som inte brukar diskuteras i denna blogg. Vi ska diskutera EU. Det låter jättetrist, jag vet. Men jag såg en dokumentär här om dagen (onsdags kväll) och jag blev så arg. Så arg att jag måste få det ur mig.

När man läser till jurist i Sverige så är det en sak som trycks in i skallen från dag ett. Det fortsätts sedan och upprepas närmast till leda om och om igen: den demokratiska processen. Hur blir en lag till i detta avlånga land? Jag tänker inte tråka ut några läsare men en detaljerad beskriving (uppriktigt sagt har jag aldrig orkat sätta mig in i detalj) men det är en ganska komplicerad och långdragen process som utgår från den folkvalda riksdagen och lagförslag ska undersökas och förberedas i utskott och skickas ut på ett antal remisinstanser som ska få säga sitt. Det är alltså en demokratisk process: vem som vill får komentera och ge sina synpunkter på lagförslaget och hela processen utgår alltså från en folkvald riksdag som Sveriges medborgare valt ut.

Sedan ser jag det här  och jag blir så arg.

Vist ska man vara lite källkritisk och vist dokumentären tar inte upp något positivt med lobbying överhuvudtaget (det kanske ändå är lite mer komplicerat?) men bilden dokumentären tecknar (det rör sig alltså om ett ’dokument utifrån’- avsnitt) stämmer ändå ganska bra med bilden jag av min föreläsare när vi läste EU-rätt. Även om jag då var så fokuserad på tentan att jag liksom missade hela den biten.

Dokumentären handlar alltså om lobbying i EU. Om stora multinationella företags (ofta framgångsrika) arbete med att påverka och rent av styra de som sker inom EU. Dessa företag lägger stora pengar på att styra Europa i den riktning som gynnar dem. Jaha, tänker du då, vad är problemet med det? Problemen svarar jag är två:

 Stora rika företag har sällan samma intressen som vanliga medborgare. Multinationella företag jagar vinst och ökad vinst. Samhälleliga effekter är inte direkt intressanta (om inte dessa effekter i sin tur skadar vinsten) och vad som händer med vanliga människor ja, det är skitsamma. Ett exempel taget från dokumentären är oljebolag (mm) som försöker sprida tvivel kring den klimatförändringen och växthuseffekten. Det förstår vi ju allihop att stora feta oljebolag är mer trovärdiga i den frågan än de 99,9% av forskarkåren som envist hävdar att klimatförändringarna är människans fel.

Det andra problemet hänger med det första. Jag tror inte nån vill att de som härskar i EU ska vara multinationella företag som skiter i oss andra. De flesta av oss vill ha en demokratisk ordning. Inte en ordning där de med mest pengar styr kajutan.

Nu kanske du tänker: ok att stora företag har så stor makt är kanske inte trevligt. Men det är ju ändå så att alla kan åka till EU och lobba för i princip vad som helst? Är inte det demokratiskt? Jovist svarar jag då. Men bara i teorin. Ty vad har multinationella företag som många andra inte har? Jo, mängder med pengar. Att lobba är dyrt, helst ska man ha en hel stab som dagarna i enda jobbar för din sak. Det har multinationella företag. Men knappast miljöorganisationer.

Men vad fan har det här med oss att göra? En relevant tanke. EU är ju så långt borta och även om det där går lite halvskumt till så är ju Sverige en demokrati i alla fall.  Tyvärr är inte det där helt sant (jo, det sista är det även om det säkert förekommer en del lobbying här också) som nämnt ovan har jag läst lite EU-rätt. Jag har alltså bara läst lite lite EU-rätt (more is to come) men stod med en gång klart att EU påverkar Sverige väldigt mycket. Det var många rättsområden inbakat där. Marknadsrätt, arbetsrätt, invandring… och det verkar bli mer och mer. Och det gör väll ingenting, inte så länge det är Europas stater som styr Europa men chokladtillverkare, hemelektronikföretag och läsktillverkare ska fan hålla sig därifrån.

Då fick jag ur mig det. Skönt.

Se dokumentären nu!