Den här miss skinny- grejen. Jag förstår precis vad de vill uppnå. Provocera och uppmärksamma på ätstörningar och sjuka skönhetsideal. Jag fattar. Men tror jag det fungerar? Nej.

 

 

Låt mig illustrera varför.

 

 

Jag läser 'annonsen' för första gången. Reaktion: det där kan inte vara sant.

Jag läser att 'annonsen' är en PR-kupp. Reaktion: det var det inte heller.

Slut.

 

Alltså jag tror ingen är intresserad av min Parisresa. Möjligen mina närmaste. Men ingen annan. Låt oss därför bara njuta av de vackra bilderna och platserna och skita i resten. Ingen resedagbok. Ingen reseskilldring. Inga resereflektioner. Bara bilder. Nästan.

 

 

Fortfarande tjuvlyssnande på bussen. Denna gång någonstans i Danmark.

 

Konversation II, guide och busschaufför.

 

Dessa båda herrar hade uppenbarligen inte träffats förut. I alla fall inte jobbat ihop tidigare och de försökte nu lära känna varandra på kortast möjliga tid. Detta genom att diskutera gemensamma arbetskollegor. De inledde med att diskutera en grekisk chaufför. Han var tydligen både kompetent och pålitlig men hade ett rysligt temperament vilket inte var så uppskattat. Därefter diskuterades en chaufför från forna Jugoslavien som numera inte bara bor i Sverige utan också är en betydelsefull medlem i Jehovas Vittnen. Sedan kom herrarna in på en av de unga kvinnliga guiderna. För herrarnas skull är de värt att notera att de inledde med att ganska översvallande beskriva hur kompetent och skicklig hon är som guide. Detta trots att hon både var ung, hyffsat ny och led av någon mystiskt sjukdom som jag inte riktigt uppfattade. Innan de alltså i detalj började beskriva hur hon såg ut. Enligt herrarna hade hon både ett vackert välsminkat ansikte och en snygg kropp. Hon beskrevs som mycket välklädd och storbystad. Chauffören var dock lite kluvet inställd till en gång då hon tydligen burit en ganska urringad blus. En olämpligt urringad blus om man skulle vara noga. Åh ena sidan hade chauffören inte vetat riktigt vetat om det var lämpligt att studera detta faktum närmare (han ville ju inte vara en mansgris) men å andra sidan: varför visar man upp ett sådant ”dekolletage” om man inte vill att folk ska titta? Han hade inte heller kunnat låta bli då hon vid något tillfälle böjt sig framåt. Guiden håll med. Vad kan man göra? Herrarna avslutade konversationen med att åter bedyra hur kompetent hon var.

 

Snett bakom chauffören och reseledaren satt jag. Konfunderad. Jag viste inte riktigt vad jag skulle tycka om konversationen. Åh ena sidan hade de talat mycket väl om hennes yrkesskicklighet (även om det ärligt talat betonade detta extra mycket för att visa varandra att det minsann inte är mansgrisar och inte ser kvinnor som objekt utan kompetenta arbetskamrater) men samtidigt kändes den livliga diskussionen om hennes utseende inte riktigt smaklig. Hallå objektifierande om något. Ändå kunde jag inte riktig bestämma mig för om konversationen varit ”mansgrisig” och ”kvinnoförnedrande” eller inte. Att två heterosexuella män attraheras av och diskuterar vackra kvinnor är inget konstig i sig. Inte det omvända heller. Jag och mina väninnor diskuterar faktiskt killar och hur de ser ut ganska ofta. Nej, frågan var inte om diskussion av kvinnors utseende generellt och på lagom är kvinnoförnedrande och förminskande, det är det inte. Frågan var snarare om just den här konversationen gick för långt. Hur sjutton ska man avgöra det?

 

Jag försökte utgå från mitt eget beteende. Hur diskuterar jag killar och hur de ser ut? Och liksom bara anta att det är en objektiv och sann måttstock på hur långt man får gå när man behandlar folks yta. Det behövdes inte alls tänkas särskilt mycket. Jag och mina vänner diskuterar inte killar på detta sätt. Vi konstaterar att den ena killen är snygg eller lite snygg, skrattar åt våra olika preferenser, och beskriver lite vagt vad det är vi attraheras av. Slut. Okej, vist, det här är hur jag och mina vänner diskuterar. Kanske inte riktigt den objektiva måttstock vi söker. Vi fyra är väl knappast representera för hela kvinnligheten eller för vad som är ett korrekt beteende. Men vist är det ganska talande ändå? Att vi fyra, tre av oss singeltjejer, alla runt 20 år inte diskuterar män på samma objektifierande nivå som dessa båda herrar? Vi borde ju vara mansgalna om något. Vad säger det om oss? Om samhället? Äh, va fan. Bara att kvinnors kroppar objektifieras betydligt mer än mäns. Att kvinnans kropp (ja, personligheten och allt det övriga också) är till för att behaga. Samtidigt får kvinnan inte gå för långt utan ska hålla sig på mattan. Inga för djupa urringningar, ajabaja. Inget nytt under solen.

Jajemän. Det är fördelen med bussresor. De gör lite olika stopp längs vägen och det stora stoppet på väg till Paris, det var Bryssel det.

 

 

I’m back. Har varit det i en vecka faktiskt. Men det har varit lite annat. Skolstart bland annat. Men nu så. Förbered er på en virtuell bildbomb från Paris. Men den kommer inte riktigt än. Först ska vi ta upp lite incidenter och iakttagelser som inträffade på vägen ner. Eller ok två konversationer jag tjuvlyssnade på. Inte den ädlaste av sysselsättningar kanske. Men ack så roligt.

 

Konversation I. Samtal mellan två damer/medresenärer. Två damer som passarat pensionsåldern med god marginal.

 

Vi var samtliga resenärer samlade i bussen men bussen var fortfarande kvar på terminalen. Alltså var vi nog inte alla samlade får då hade vi nog åkt i väg. Men det spelar ingen roll. Bussen var alltså kvar på terminalen tillsammans med de andra bussarna. De båda damerna satt och studerade bussen som stod bredvid vår. I början var de mest intresserade av att luska ut vart den bussen skulle åka, vilket inte var så lätt eftersom skyltern som angav destinationen var vänd bort ifrån oss. Men så fångade två personer som stod utanför bussen deras uppmärksamhet istället. Den ena, en man, var uppenbarligen den bussens guide. Han stod och bockade av resenärerna på en lista. Den andra, en kvinna, hade de mycket svårare att placera. Hon bar resebolagets uniform och färger och var alltså en anställd av nåt slag. Men vem var hon? Damerna funderade. Kunde bussen ha två guider? Nääh. Vad skulle poängen vara med det? Nästa förslag. Var kvinnan under upplärning för att bli guide? Nääh, hon var ganska gammal, så knappast troligt. Diskussionen fortsatte. En av damerna var tyst en stund. Sedan frågade hon sig försiktigt och revolutionärt på en och samma gång: kunde kvinnan vara bussens chaufför? Hennes väninna slog omedelbart ifrån sig. Det var inte rimligt. En kvinna. Nääh, så kunde det inte vara. Tankemödan pågick en stund till. När så kvinnan gick in i bussen och satte sig vid ratten viste inte damerna riktigt hur de skulle reagera. Som jag uppfattade saken tog de dock det hela med ganska stor ro (jaja kvinnor kan väll också köra buss). Fast de var fortfarande lite kritiska. Det kändes inte rätt och riktigt.

 

När det gäller sådana här samtal vet jag aldrig riktigt hur jag ska reagera. Ska man reagera över huvudtaget? Eller ska man bara svära åt skiten inombords och låsas som att det regnar? Särskilt när man pratar med äldre människor. Jag vill gärna tro att jag skulle bita av konversationen ganska kvickt om jag pratade med någon hyfsat jämnårig (Men hallå?! Klart som fan att även kvinnor kan köra buss, idiot). Men någon mycket mycket äldre än jag? En gammal tant? Vist blir man irriterad även på gamla fördomsfulla inskränkta tanter, men så tänker man: men hon är ju gammal. Hon har växt upp i en annan tid. Hon menar inget illa. Det är ju nästan gulligt när gamla tanter säger något som är politiskt inkorrekt och helt vansinnigt. Men ibland tror jag fan att vi låter den äldre generationen komma undan allt för enkelt allt för ofta. Eller?

                     

I detta fall var det i alla fall inte aktuellt för mig att agera. Jag satt ju och tjuvlyssnade. Ville inte avslöja mig liksom.

 

Nämnde jag föresten att damerna pratade en mycket grov skånska? Inget emot skånska men den får allt som är vulgärt redan från början att låta ännu mer vulgärt.